niomånaderidag

Det är tyvärr bara så att bloggandet har skjutits åt sidan. Jag ska inte skylla på tidsbrist men jag känner inget behov av att blogga. Däremot saknar jag det ofta. Vi får se.. Idag har det varit lite av en känslosam dag. Idag var den dagen då det lilla pyret var beräknat. Pyret som på Wilmers ettårsdag uppenbarade sig som ett starkt streck på stickan och lyckan var total. Smärtan av att livet inte fortsatte var i ren och skär panik. Jag har tagit vara på dagen på så sätt att jag påmint mig själv om att livet är skört men samtidigt varit fylld med värme och tacksamhet för den Lill* virvelvind som ligger och växer i min mage. Igår var vi på ultraljud i Kalmar igen. Jag lyckades återigen klunka i mig alldeles för mycket vatten så att blåsan gjorde ont. Jag fick panikstanna i en skogsdunge för att lätta på trycket och gjorde det också i perfekt mängd..haha! Bönan mådde bra. Fortfarande två armar och två ben. Allt som hon undersökte såg jättebra ut och jag var otroligt tacksam och samtidig förbluffad att allt kan bli så bra! Jag har samma bf som tidigare och jag ska tillbaka på ett tillväxtultraljud i vecka trettiofyra. Anledningen till det är att jag varit på samtal med en förlossningsläkare om min förlossning med Wilmer. Varför det blev som det blev och hur planerna för bönans förlossning ska se ut. Efter som Wilmer var stor som en säck potatis så är man mer uppmärksam idag på om det blir ett stort barn igen. Det känns tryggt att ha en läkarkontakt och en plan för att nästa ska bli så bra som det bara går för jag förtjänar ta mig tusan en bra förlossning! Just nu mobilbloggar jag och detta inlägg har tagit mig minst en kvart att skriva. Jag har en heldag bakom köttdisken i morgon och förväntas kunna det jag gör så en godnatts sömn kan sitta på sin plats så är jag fit for fight i morgon! Sov gott så hörs vi...(snart) igen..

en Lady

Marina och jag..
Vad mer behöver man säga?
Nåväl för länge länge sedan så bestämde vi att vi skulle åka på lady Gaga om hon kom till Sverige.
Vi lovade varandra att så var fallet.
Jaha och vad händer? Jo hon kommer till Sverige i slutet av augusti.
Jag blev nervös när jag såg att så var fallet och vågade inget säga till Marina för att jag vet inte om jag vågar boka. Jag vill mer än allt se henne och vill hålla mitt löfte men jag vet hur jag kände mig förra gången. Jag kände mig så otroligt orörlig i höfterna och jag vill inte sinka henne.

Sen ska ju favvo killarna dit, Affe och Thomas vilket känns tryggt för A är sjuksköterska hör och häpna narkossköterska vilket är perfekt för det är precis det jag behöver. T är stark (hoppas jag) så han orkar bära en strandad val och Marina är trygg och tillförlitlig, perfekt!

I morgon går jag in i vecka sexton och jag mår kanon tycker jag!
Jag känner att jag vågar mig på att träna mer nu när de "värsta" veckorna är över med missfallsrisk och annat och jag behöver bygga mer muskler för att orka med hyddan.
Skönt är det i alla fall att vågen står stilla och har gjort under alla veckor.
Det tack vare min minskade aptit.

Här kommer en bild på kulan iaf.

en stilig liten herre

Vecka femton

Här kommer en sen uppdatering.
Jag jag in i vecka femton i måndags.
Tiden går riktigt fort även om jag inte är så långt gången.
Mycket beror på Wilmer. All min fokus ligger på honom för han kräver mycket av min uppmärksamhet.
Det är skönt för då hinner jag knappt med att fundera på onödiga saker.

Hur står det till undrar du kanske?
Jag minns från när jag väntade Wilmer att jag tyckte att veckorna mellan fjorton och arton var jobbiga. Dels så försvinner många om inte alla symptom och osäkerheten om att allt är okej med bönan är stor.
Jag är en sån faktanörd och läser det mesta jag kommer över trots att jag gjort detta (nästan) fyra gånger.
Den här gången så tycker jag inte att magen ser likadan ut i samma vecka som jag väntade W.
Logiskt sett så kan det bero på att magen förändrades efter första graviditeten.
Magen ska vara större med andra barnet.. eller ska och ska men jag läser det mellan raderna.

Med andra barnet kan man känna fosterrörelser rätt tidigt.
Jag känner inget uppenbart jag har fått för mig att jag känner att det kan pirra till ibland men inget mer.
Äh jag ska nog sluta läsa massa bubbel och försöka fokusera mig på mig och bönan.

Vecka fjorton

Igår gick jag in i vecka fjorton.
Jag har under den tidigare delen av graviditeten mått rätt kasst.
Illamående tillochmed en del uppkast har jag haft, tröttheten har varit olidlig och med den kommer ångesten för att inte orka med i Wilmers tempo.
Det har varit den absolut största skillnaden mellan ettan och tvåan att jag nu inte bara kan lägga mig ner och ta mig en björnsömn.
Jag började få en slags ångest i bröstet att kroppen bara ville vila medan huvudet ville så mycket mer.
Men i söndags hände det nåt. Jag kände mig helt plötsligt pigg när jag vaknade och framför allt glad!

Oro och en stor dos av väntan att något ska gå fel har jag helt klart haft.
Johan och jag bestämde när vi fick ett plus på stickan att faktiskt inte prata om det de första veckorna.
Inte för att försöka ignorera eller att vi inte var glada utan mer att ta bort all fokus från att något faktiskt kan gå fel.
Vi var envisa. Det var inte som när jag skulle ta körkort då jag efter andra körkuggningen struntade i att försöka igen för att besvikelsen var för stor.
Vi beslutade att trots den enorma sorg och smärta att även att det gör olidligt ont både fysiskt och psykiskt att förlora (enligt mig men kanske inte rent vetenskapligt) ett barn så är glädjen att få hålla om ett knyte som vi skapat och min kropp vårdat, skyddat och sedan fött så otroligt mycket större så är det baskemig värt det.

Så precis som på uppkörningen gick det vägen på tredje försöket...(hoppas vi)

ett tack

Tack för alla fina kommentarer, de värmer!

en myshörna

Äntligen har vi ordnat en myshörna där vi kan sitta och läsa böcker och vila.
Förra veckan tog vi en trip till Kalmar och ikea för att införskaffa de verse sakerna.
Med hjälp av min mor så sydde vi kuddar och jag skruvade bord.
Resultatet:

Jag tror att han blev rätt så nöjd i alla fall!

ett syskon

Vi är lyckliga!
Innan har vi knappt vågat prata, inte ens med varandra om vad som händer.
Vår älskade böna är enbart 6 cm lång men växer sig fint med två armar, två ben och två hjärnhalvor (väldigt viktigt)
Vi tar absolut inget för givet för vi har blivit varse att livet bara är till låns.
Men i stället för att tänka negativt så tänker vi positivt och delad glädje blir en större glädje.
Hen är beräknad till början av oktober ca en månad efter Wilmers två årsdag.

Vi var och gjorde (efter långt övervägande) kubtestet idag.
Jag kände faktiskt att jag struntade i resultatet för bönan är så in i nordens efterlängtad trots resultat.
Bönan låg inte still två sekunder knappt så undersökningen tog lång tid vilket inte uppskattades så mycket av mig eftersom jag trodde att min blåsa skulle explodera. Jag hade druckit alldeles för mycket vatten innan och barnmorskan fick till och med be mig gå och kissa två gånger.
Efter blåstömningarna så kunde jag äntligen njuta av att ha någon som tryckte på magen och det var underbart att se ett liv.. fan vad vi har kämpat, längtat och väntat på att få se liv.

Som sagt vi är lyckliga!

en vårdag!

Utan dess like måste jag säga!
Vi har spenderat hela dagen ute i trädgården både hemma hos oss och hos mormor och morfar.
Jag började min förmiddag med fika i Berga. Under tiden vilade Wilmer och Johan pysslade i förrådet med sin namnlike.
Ikväll så lassade vi in familjen i bilen och åkte till Statoil och gick bananaz bland film och godis.
Jag får lov att ta fram en annan kamera i morgon för jag får inte över mina mobilbilder till datorn.
Hörs snart igen!

mobilblogg

Jag fick lite smått skäll igår på pysselkvällen att mitt bloggande suger. Jag håller helt och fullt med. Jag sitter aldrig vid datorn längre utan gör i princip allt med mobilen (utan att blogga för det är riktigt segt)
Har du saknat mig och vill att jag ska försöka skärpa mig?
I så fall lovar jag att försöka.
Kram till dig!